Som jag skrev i ett inlägg innan så avlivade vi våran prinsessa (Katten Bebis)
Vi åkte till Djursjukhuset imorse och det var verkligen mulet ute och hon satt så fint i sin bur och jamade, hade en stor sten i mitt hjärta som sa hela tiden att detta är inte rätt.
Vi kom dit och betalade och fick komma in på ett rum och där släppte jag ut bebis och hon gick och satte sig i fönstret och tittade ut, där stod en stor lila syren buske vacker som attan.
Sjuksköterskan kom in och gav henne spruta och mina tårar bara rann och rann det fanns verkligen inge stopp, hon satt kvar i fönstret och sen hoppade hon upp på bordet och där la hon sig på sin filt, Jag höll henne och klappade på henne och pratade med henne och sa hejdå. sen kom vetrinären in och gav henne dem 2 sista sprutorna och jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då.
Hennes sista andetag tog hon 10.10 hon låg så söt på sin filt så vi passade på att krama och pussa henne och stoppade om henne med hennes favorit filt.

Allt känndes så fel och det gör det fortfarande man saknar hennes tiggande och hennes krafsande på dörrarna.
Jag åkte tillbaks till vetrinären sen på eftermiddagen för att fråga mer om hur allt kommer att gå till, då jag har valt att inte få tillbaks askan (kan ändra mig tills på måndag) men jag fråga sköterskan om hur allt kommer att gå till och hon fråga om filten skulle med henne, för hon hade packat om henne med den och lagt henne på kylning tills det är dags för kremering.
om jag ej ändrar mig så kommer hon strös på en minneslund i örebro på en äng med öppna ytor.

Att behöva säga hejdå var det svåraste jag har gjort, det känns som det står mödare i pannan på mig.
och att skiljas ifrån min maskot ifrån min bebis mitt lilla barn (även fast hon var en katt)